Åtta kollegor från Mirrors webbavdelning landade på Budapest flygplats. Samtidigt trängdes mängder av flyktingar på Keleti tågstation. Några dagars konferens väntade, men det blev så mycket mer.
Torsdagen den 3 september 2015. Budapest badade i solsken, termometern visade på plus 30 grader. Den första dagen på vår konferensresa var inledd.
Efter två dagars arbete beslutade fyra kollegor att besöka Budapests tågstation, Keleti. En omtalad plats i massmedia på grund av den flyktingström främst från Syrien som fastnat på platsen, förhindrade att åka vidare.
Att få ta del av deras verklighet kändes viktigt.
Omtumlande
Mötet blev omtumlande. På stationen trängdes barn, unga, gamla i en kvävande värme. Frivilliga Budapestbor som varje dag fanns på plats för att hjälpa till, syntes i vimlet. En av dem var 26-åriga Hanna Somogyi. I sju dagar hade hon funnits på stationen för att leka och umgås med barnen.
- Jag gör det här av humanitet och det är många andra ungrare som gör samma sak, säger hon.
Omkring henne springer barn, på den hårda betongen är filtar utlagda, några barn sitter och ritar, andra trär pärlor till ett halsband. Föräldrar matar, tröstar och ger bannor - vardagliga händelser men med en stor skillnad. Den här vardagen är inte frivillig.
Hopp och förtvivlan
Hopp och förtvivlan avlöste varandra på Keleti, men hoppet verkade trots allt spira mest.
- Det finns alltid hopp. Snart måste det komma en lösning. Alla länder måste medverka för att hjälpa, säger Victor Skita, en av alla frivilliga som gör allt för att hjälpa de utsatta människorna.
Victor fick rätt. På lördagen började tåg och bussar fyllda med flyktingar att rulla mot Österrike och Tyskland. För många går nu resan vidare mot bland annat Sverige.
Men fortfarande anländer nya flyktingar till Budapest. Och fortfarande möter frivilliga upp för att bistå och hjälpa - en gest som värmer i hjärtat.
Efter en dryg timme lämnade vi tågstationen - men inte människorna. De finns kvar för evigt.
